Airams matblogg

Har tittat runt i affärerna i veckan inför en större fest som går av stapeln idag. Jag behöver verkligen uppdatera min garderob. Det mesta är på tok för stort och framförallt är det mesta helt utan form. För det är ju vad som hänt med mig. Med min kropp. Den har antagit form.
Inte för att jag själv upptäckt det först precis, men en å annan omkring mig säger uppskattande kommentarer. Och igår fick jag en uppläxning av arbetskamraten som påpekade att jag borde se detsamma hos mig själv som jag ser hos andra vilka går ner i vikt och får tilltalande former. Kanske är det så att man efter ett helt liv i oformlig övervikt blir blind framför spegeln. Man ser inte sig själv på ett adekvat sätt. Eller så tittar man inte på sig själv utan bara på paltorna eller specifika detaljer i utstyrseln. På halsbandet eller kragen eller nån annan mindre detalj.

Har gått en tur flera lunchraster i rad.
Och provat lite trasor.
Naturligtvis bara inom mitt utbud:
Xlnt
BiB
Generous
Och såna skojiga urval....fyrkantigt, murrigt, tantigt och omodernt.
Ingenting passade. Allt var som tält. Helt utan karaktär. Och framförallt helt utan att visa mig.
Precis när jag hade tröttnat och var på väg ut ur en av butikerna var det ett plagg som ropade på mig. Visserligen i avdelningen för mer normalstora sizer, men snittet och färgen var så grant att jag var tvungen att känna, fundera och till slut prova.
Det blev öppningen!
Plötsligt fick jag inse att det är dags att byta avdelning i klädaffärerna. Det är dags för skilsmässa. Jag hör inte längre ihop med tälten. Jag har skaffat mig själv rätten till det mesta av utbudet. Visserligen i storlek L och XL, men ändå inom vad som kan kallas normalstor.

Så idag ska här överraskas på fest.
Iklädd lagerpålagerlinnen under näpen klänning, mönstrade strumpbyxor under uppvikta tights, fluffig romantisk kofta och flera nya accessoarer kring hals o handled.
I för mig helt nya färger, helt nya material och kanske mest iögonfallande: helt nya snitt. Som framhäver och visar vem jag är. Man har väl sett på stilpoliserna.... ;-)

Visst, jag fick ett sting av småångest. Det kostade att handla. Särskilt eftersom jag också spädde på med en ny vinterjacka igår kväll.
Men, vad har inte allt uteblivet chokladätande besparat min ekonomi dessa tio månader av LCHF-kost. Just det, massor. Köp tre för tio, köp två för femton blir himla många pengar när man gör det dagligen.

... dagar kvar av utmaningen.
Jag startade ju "som alltid" redan i måndags eftersom jag tycks ha bäst självdiciplin just på måndagar. Och starten i detta fall handlade om att äta MER. Framförallt mer fett. Och det har skett. Därtill har jag låtit kroppen arbeta lite extra. Inga avancerade pass, men långpromenad, dubbelt så snabb cykeltur till och från jobb samt ett par tramp på motionscykeln. Och det lönar sig - redan minus på vågen. Men jag väljer nog ändå att redovisa vikten vecka för vecka och inte alls som jag praktiserar - dvs vägning dag för dag.

Fast det där är förresten konstigt. Jag väger mig varje morgon och när kvällen kommer har jag plötsligt glömt vad vågen sa. Det kanske är dags att föra loggbok?

Idag blev det stekt färsk lax med dillmajonäs till middag. Och lunchmaten har varit ungefär som katternas. Hela veckan dessutom. En burk tonfisk i olja och till det majonäs. Trist, men enkelt och mättande.

Tar beslut här och nu att plita ner vikten varje dag. Om inte här, så i alla fall i bakfickan.

Hon som stod framför mig i kön hos matbutiken, var en riktigt grann kvinna i 40års åldern. Hon var/är snygg som få. En man med förkärlek för kurvor skulle säkert kalla henne för en sann Zornkvinna. En doktor i tjänst skulle bergis skriva enormt adipös - dvs svår fetma, i hennes journal.

Vi hade varsin korg som vi sköt framför oss med foten.
Hon sneglade misstänkt i min och växlade blicken ömsom i korgen, ömsom på mig. Hela tiden torkade hon svett från panna och kinder och nackhåren krullade sig av väta. Och hon såg ut att ha svårt att stå still.
Jag antar att hon tyckte kombinationen tungviktig kvinna med korg fylld av fettrika produkter såsom vispgrädde, Mezeyoughurt, gammeldags mjölk, bacon, räksallad och äkta smör rimmade dåligt.

I hennes egen korg fanns bara lightprodukter. Där fanns lightleverpastej, lättmajonäs, lättostkaka, extra mager nötfärs, baguetter av vitt mjöl osv. Strax innan hon landade framför kassörskan slängdes det ner  "ta-tre-chokladbitar-betala-för-två" bland hennes varor.

Åh! vad jag kände igen mig.

Och ÅH, vad jag hade lust att få berätta för henne.
Berätta hur oförskämt BRA man kan må om man bara använder fett som energi istället för socker.
Hur pyttelite ont det numera gör i kroppen. Att jag tror all känslighet i fettcellernas smärtreceptorer liksom plötsligt gått i ide. Att både magkatarr, huvudvärk, svettningar, andfåddhet, sömnsvårigeter och/eller paltkoma samt allmän otrivsel i min kropp är som bortblåst. Och att min skalle och mina tankar  nuförtiden är så snabba att jag imponerar såväl mig själv som omgivningen. Inte är jag ledsen, inte är jag arg, mitt självförtroende är på topp förutom att jag aldrig nånsin använder fotfil längre.
Men kanske framförallt skulle jag viljat berätta att jag knappt aldrig längre planerar mitt ätande. Att det där ständiga ältandet inom mig om vad som ska stoppas in härnäst har försvunnit. Att jag helt slutat övertyga mig själv om alla måsten. Jag måste aldrig längre bara äta den och den chokladbiten för att jag är så trött. Eller för att trösta mig, eller unna, eller straffa eller vad det nu handlat om.

Men man kan ju inte ge sig till att missionera inne på Ica....
Eller kan man?
Vem är det som köper lightvaror - jo, de som anser sig behöva dra ner på fettintaget i nåt slags hopp om att begränsa sin övervikt. Och vad blir man sugen på då - jo, kolhydrater !

Det kanske vore en idé - att i LCHF-anda trycka upp visitkort med vettiga webadresser, boktips  och ev kontaktpersoners telefonnummer att i smyg dela ut bland våra feta medmänniskor, för att på så sätt rädda liv?