Airams matblogg

Hon som stod framför mig i kön hos matbutiken, var en riktigt grann kvinna i 40års åldern. Hon var/är snygg som få. En man med förkärlek för kurvor skulle säkert kalla henne för en sann Zornkvinna. En doktor i tjänst skulle bergis skriva enormt adipös - dvs svår fetma, i hennes journal.

Vi hade varsin korg som vi sköt framför oss med foten.
Hon sneglade misstänkt i min och växlade blicken ömsom i korgen, ömsom på mig. Hela tiden torkade hon svett från panna och kinder och nackhåren krullade sig av väta. Och hon såg ut att ha svårt att stå still.
Jag antar att hon tyckte kombinationen tungviktig kvinna med korg fylld av fettrika produkter såsom vispgrädde, Mezeyoughurt, gammeldags mjölk, bacon, räksallad och äkta smör rimmade dåligt.

I hennes egen korg fanns bara lightprodukter. Där fanns lightleverpastej, lättmajonäs, lättostkaka, extra mager nötfärs, baguetter av vitt mjöl osv. Strax innan hon landade framför kassörskan slängdes det ner  "ta-tre-chokladbitar-betala-för-två" bland hennes varor.

Åh! vad jag kände igen mig.

Och ÅH, vad jag hade lust att få berätta för henne.
Berätta hur oförskämt BRA man kan må om man bara använder fett som energi istället för socker.
Hur pyttelite ont det numera gör i kroppen. Att jag tror all känslighet i fettcellernas smärtreceptorer liksom plötsligt gått i ide. Att både magkatarr, huvudvärk, svettningar, andfåddhet, sömnsvårigeter och/eller paltkoma samt allmän otrivsel i min kropp är som bortblåst. Och att min skalle och mina tankar  nuförtiden är så snabba att jag imponerar såväl mig själv som omgivningen. Inte är jag ledsen, inte är jag arg, mitt självförtroende är på topp förutom att jag aldrig nånsin använder fotfil längre.
Men kanske framförallt skulle jag viljat berätta att jag knappt aldrig längre planerar mitt ätande. Att det där ständiga ältandet inom mig om vad som ska stoppas in härnäst har försvunnit. Att jag helt slutat övertyga mig själv om alla måsten. Jag måste aldrig längre bara äta den och den chokladbiten för att jag är så trött. Eller för att trösta mig, eller unna, eller straffa eller vad det nu handlat om.

Men man kan ju inte ge sig till att missionera inne på Ica....
Eller kan man?
Vem är det som köper lightvaror - jo, de som anser sig behöva dra ner på fettintaget i nåt slags hopp om att begränsa sin övervikt. Och vad blir man sugen på då - jo, kolhydrater !

Det kanske vore en idé - att i LCHF-anda trycka upp visitkort med vettiga webadresser, boktips  och ev kontaktpersoners telefonnummer att i smyg dela ut bland våra feta medmänniskor, för att på så sätt rädda liv?