Torka
Mattorka också.
För att inte tala om LCHFtorka.
Viktuppgång kan man dock inte klaga på.
Där fattas inget.
Vare sig jag äter eller svälter visar vågen plus.
Hurra.... not !
Hoppas kommande vecka kan bjuda på åtminstone en liten aning avkoppling.
Jag pallar inte själslig stress.
En (förhoppningsvis tillfälligt) förvirrad mamma ger mig gråa hår.
Och tjock svidande mage.
Förutom att hon bjuder på kolhydrater.
Det enda som tycks finnas i hennes domäner.
Och jag äter.
Triggas.
Och äter igen.
Resultat
Va´ fort tiden går!
Mina två pms-pluskilon är väck, men så lät jag dem heller inte svärta ner mer än själva syndromet i sig. Och de räknades heller inte som nån egentlig viktuppgång.
Vid vägning igår hade jag från start 1:a feb tappat -6hg och idag -2hg.
Det känns kanon!
Får se hur det ser ut på vågen imorrn.
Efter att ha "firat" Valentine med fruktsallad....
Polkagris
Det är från min gröna ungdom. Eller om man kanske ska kalla det barndom.
Mitt första arbete. På timma. I en pytteliten karamellfabrik som tillverkade marknadskarameller.
Vi arbetade inte varje dag utan blev inkallade när förråden skulle fyllas. Eller när någon lokal marknad skulle av stapeln.
Vilken dröm för en redan väl inskolad sockertorsk!
Strösocker, florsocker, pärlsocker, farinsocker, vaniljsocker och mjöl.
Minns att det doftade ljuvligt därinne.
Och minns än idag när vi lärdes upp att skära den lätt stelnade smeten till chokladfudge och trodde mig vara i sjunde himlen. Hade inte karamellgubbarna haft öron som hindrade smilbanden hade deras huven kluvits mitt itu när de log åt oss småflickor som proppade munnarna fulla.
Så en dag kokade gubbarna polkagrismassa när vi anlände.
Till en början en totalt ointressant smält sockerhistoria som så snart den kom i knådmaskinen upptog min totala fascination. När den blev allt blankare och segare. Och som den doftade: alldeles underbart av sött och mint.
Karamellgubbarna tittade bort en sekund och snabb som en vessla klippte jag av en jätteklump polkgrisdeg. Det var liksom omöjligt att låta bli. Den var dock fortfarande för varm att smyga med i handen, så jag la den i fickan och planerade käka den så fort vi fick rast. Jag visste precis hur seg och go´ den skulle vara.
Jo, jo....
Den klumpen fick klippas bort senare.
Av en av gubbarna.
Som inte log längre.
Som jag skämdes!
Omelett
Många kan göra kanonfina omeletter, men många misslyckas också och resultatet blir snarare en äggröra. Det är viktigt att pannan är het och att man inte snålar på fettet. Lika viktigt som det är att röra i den utan att överröra.
Jag är egentligen inte så förtjust i att äta omelett, men tillagar det gärna åt andra. Idag gifte sig dock smakerna även för mig.
I en skål knäcktes tre ägg som hastigt men samtidigt sparsamt slogs ihop med en skvätt grädde - det kan nog ha varit ½dl. Man ska passa sig för att övervispa äggstanning. Under tiden tinades 1dl räkor i micron och en röra på creme fraiche, majonäs, dill och skaldjursfond blandades för sig.
I detta hus stekes det bacon i stora lass när köket ändå ska osas ner. Samtidigt blir resultatet så mycket knaprigare eftersom pannan strax fylls med smält fett. Det smälta baconfettet sparas sen i en skål i kylen.
Så stektes min omelett på högsta värme i en klick baconfett och en klick smör. Omelettsmeten fick vara helt osaltad eftersom den stektes i salt baconfett. Jag rörde först försiktigt från botten med ett trädredskap så att äggstanningen spreds ut och nådde värmen. När omeletten började stanna skakade och drog jag pannan i cirklar tills den tycktes helt stannad, men ändå var krämig på toppen. Då fick räkorna hoppa i och de spreds över hela omeletten och lika fort vändes ihop och skapade en halvmåne. Då först stängdes plattan av och omeletten fick anta färg stilla och fint i kanske en kvarts minut för att sedan vändas upp på tallriken.
Räkfylld omelett med Dillmajonäs är något som antagligen kommer finnas i min matlåda hela den här veckan. Gott, fett och sockerfritt.
Återfallssignal
Tills jag kom på att: semlor ingår inte i min kosthållning.
Sen barnsben har jag älskat att baka. Och roats av själva skapandet. Men det måste erkännas att själva sockerberoendet har varit den största drivkraften i bageriutövningen. Det märktes tydligt när jag under några år valde att på kvällskurs istället låta händerna skapa i lera. Då bakades det inte ett dugg härhemma. Då åt jag bara godis.
Det var skönt att till slut kunna ta sig samman. Fantasin och förnuftet slogs ordentligt. Fantasin hävdade sin rätt högljutt och motiverade att det där lilla receptet ju bara skulle resultera i femton bullar vilka skulle kunna få vila i arbetsplatsens frys och därmed kunna få glädja arbetskamraterna när de kände sig sugna till kaffet. Tills förnuftet bestämde sig och sa ifrån. Att det knappast vilar på mig som LCHF-frälst att säkra upp sockebehovet hos mer normalfungerande. Det finns ju faktiskt folk som lever på att baka och sälja semlor i så fall.
Ett återfall har förhindrats.
Hoppas det dröjer innan nästa kamp uppenbarar sig.
Obalans
Och som alltid bär jag upp balansproblem med magen och får värsta katarren som resultat. Katarr i det här fallet är = felätning.
Jag äter förvisso inget godis som jag brukade, men tappar ändå fokus på vad jag ska äta för att må allra bäst. Jag låter liksom gränserna suddas ut.
Det är förresten en ren ynnest att det där godisbegäret är helt borta. Om så tanken bara poppar upp en enda liten sekund känns efterdyningarna direkt i magtrakten. Hela min kropp skriker åt mig hur den kommer att protestera.
Önskar att det vore detsamma när jag överäter, plötsligt bjuder mig själv på en knäckemacka eller rent av hoppar över att äta för att sedan krisäta ost, nötter eller kanske till och med en pastaportion.
Nä, nu får det vara nog.
Idag ska här inhandlas ingredienser och återgå till fakirordningen som jag ju faktiskt mår kanonbra utav. Jag ska steka biffar, göra aromsmör, anrätta ägg, steka bacon och slå ihop en majonäs att dels ha med till jobbet och dels ha färdigt i kyl & frys. Här ska inte finnas några fler dammluckor att falla i. Inga balansproblem blir bättre av felätning. Så det så.
Resultat
Morgondisciplin
Det var ju så skoj. I mellandagarna. Och sen tog det liksom stopp.
Men nu är det andra bullar på G. Frukostbullar, kan man säga.
Jag cyklar. I pyamas och mörker. Och blundar. Tills pipet hörs att jag passerat 5km. Eller cirkus 50 kalorier om man nu så vill. Då är jag lagomt flåsig och fuktig att trampa vidare in till duschen.
Det är ganska skönt faktiskt. Och jag känner mig duktig som använder mitt hjärt/kärlsystem så vettigt.
Nytt på himlen är annars att jag plötsligt håller på att frysa ihjäl mig vid tiotiden varje dag. Det kan kanske ha med ovanstående att göra. Att det liksom fattas energi eftersom jag aldrig äter frukost utan snarare brunch vid 12-tiden. Så i ett par dagar har jag ätit lite tidigare och kroppsvärmen har snabbt återvänt.
Väger mig varje dag med olika resultat. Det är som med prästens lilla kråka: den slänger än hit och den slänger än dit. Först torsdag utvärderas dock den första veckan mot målet att minska 4kg på 4 veckor.
Normal
Har tittat runt i affärerna i veckan inför en större fest som går av stapeln idag. Jag behöver verkligen uppdatera min garderob. Det mesta är på tok för stort och framförallt är det mesta helt utan form. För det är ju vad som hänt med mig. Med min kropp. Den har antagit form.
Inte för att jag själv upptäckt det först precis, men en å annan omkring mig säger uppskattande kommentarer. Och igår fick jag en uppläxning av arbetskamraten som påpekade att jag borde se detsamma hos mig själv som jag ser hos andra vilka går ner i vikt och får tilltalande former. Kanske är det så att man efter ett helt liv i oformlig övervikt blir blind framför spegeln. Man ser inte sig själv på ett adekvat sätt. Eller så tittar man inte på sig själv utan bara på paltorna eller specifika detaljer i utstyrseln. På halsbandet eller kragen eller nån annan mindre detalj.
Har gått en tur flera lunchraster i rad.
Och provat lite trasor.
Naturligtvis bara inom mitt utbud:
Xlnt
BiB
Generous
Och såna skojiga urval....fyrkantigt, murrigt, tantigt och omodernt.
Ingenting passade. Allt var som tält. Helt utan karaktär. Och framförallt helt utan att visa mig.
Precis när jag hade tröttnat och var på väg ut ur en av butikerna var det ett plagg som ropade på mig. Visserligen i avdelningen för mer normalstora sizer, men snittet och färgen var så grant att jag var tvungen att känna, fundera och till slut prova.
Det blev öppningen!
Plötsligt fick jag inse att det är dags att byta avdelning i klädaffärerna. Det är dags för skilsmässa. Jag hör inte längre ihop med tälten. Jag har skaffat mig själv rätten till det mesta av utbudet. Visserligen i storlek L och XL, men ändå inom vad som kan kallas normalstor.
Så idag ska här överraskas på fest.
Iklädd lagerpålagerlinnen under näpen klänning, mönstrade strumpbyxor under uppvikta tights, fluffig romantisk kofta och flera nya accessoarer kring hals o handled.
I för mig helt nya färger, helt nya material och kanske mest iögonfallande: helt nya snitt. Som framhäver och visar vem jag är. Man har väl sett på stilpoliserna.... ;-)
Visst, jag fick ett sting av småångest. Det kostade att handla. Särskilt eftersom jag också spädde på med en ny vinterjacka igår kväll.
Men, vad har inte allt uteblivet chokladätande besparat min ekonomi dessa tio månader av LCHF-kost. Just det, massor. Köp tre för tio, köp två för femton blir himla många pengar när man gör det dagligen.
Fiskunge
Idag stod färsk lax på matsedeln. Den skars i fjärilskotletter och stektes i rikligt med smör. Inga brödsmulor, bara salt och vitpeppar.
Under tiden rörde lillebror med mig som handläggare ihop den ljuvligaste sås. Creme fraiche, Meze och majonäs rördes slätt. Därpå spetsade vi med riven pepparrot och ett par riktiga klunkar skaldjursfond förutom att det hela kryddades med finhackad dill, salt & peppar.
Storebror dukade ordinärt, men ändå trivsamt med tända ljus. Vi satte oss till bords och som alltid blev lillebror erbjuden en ganska liten potatis, men uppmanades att äta den allra sist, om han nu var tvungen att äta plugg alls (ofta lämnar han den).
Som han åt !
Först en duktigt portion fisk och sås.
Sen en jätteportion (nåja, förhållandevis i alla fall) till.
Inte en smula spilldes.
Och inte ett ljud sa han under tiden. Men när han var färdigäten rätade han på ryggen, la ifrån sig besticken och tittade mig djuuupt i ögonen och sa:
- Airam, det här var super super super gott! Det bästa jag har ätit nångång faktiskt.
Det kändes nästan religiöst.
Ungen är redan en sann LCHF-hängiven.
Prövning
- Det står att det ska vara enormt mycket godis. Får jag äta då?
Vad trött jag blir. Varför vedimerar föräldrar att det ska stå så. Det finns ju faktiskt ungar med diabetes om inte annat. Och en fredags kväll med föräldrafritt disco för blivande 12-åringar är väl spännande nog på nåt vis. Eller är de rädda att inga barn kommer om det inte skrivs ut att det förutom annat kalasätande också finns "enorma mängder godis"?
Nåväl, vi snackade en stund och han fick funderingsbrejk tills idag.
Vid matbordet här ikväll har vi tillsammans fattat beslut. Finns det (som det fanns i mängd förra gången den tjejen fyllde år) både mängder med chips och godis måste han göra ett val. Antingen snask eller snacks. Tårta och saft/läsk har vi beslutat att han tar om det verkar lockande. Väljer han godis tar han som mest tre bitar.
Så kom han på ett eget förslag.
Nötter har vi avtalat som stående tillåtet det godisfria året.
Han bestämde sig för att köpa med sig en egen påse nötter!
Sicken unge.
Min stolthet vet inga gränser.
27...
... dagar kvar av utmaningen.
Jag startade ju "som alltid" redan i måndags eftersom jag tycks ha bäst självdiciplin just på måndagar. Och starten i detta fall handlade om att äta MER. Framförallt mer fett. Och det har skett. Därtill har jag låtit kroppen arbeta lite extra. Inga avancerade pass, men långpromenad, dubbelt så snabb cykeltur till och från jobb samt ett par tramp på motionscykeln. Och det lönar sig - redan minus på vågen. Men jag väljer nog ändå att redovisa vikten vecka för vecka och inte alls som jag praktiserar - dvs vägning dag för dag.
Fast det där är förresten konstigt. Jag väger mig varje morgon och när kvällen kommer har jag plötsligt glömt vad vågen sa. Det kanske är dags att föra loggbok?
Idag blev det stekt färsk lax med dillmajonäs till middag. Och lunchmaten har varit ungefär som katternas. Hela veckan dessutom. En burk tonfisk i olja och till det majonäs. Trist, men enkelt och mättande.
Tar beslut här och nu att plita ner vikten varje dag. Om inte här, så i alla fall i bakfickan.
