Glupsk
Flashbackar lite efter ett inlägg på Annika Dahlqvist´s blogg. Är vi överviktiga personer lata och glupska lögnare generellt sett?
Jag kan bara svara för mig.
Uppvuxen i en familj med fyra normalviktiga syskon och dito moder. Som det var på sextio/sjuttiotalet fanns varken godis eller läsk som vardagsinslag. Vi serverades husmanskost. Det som skilde mig från de övriga - förutom övervikten - är att jag har 50% andra gener. Överviktiga gener. Fadern har dock aldrig stått för min mathållning.
Under hela min uppväxt har jag varit ytterst fysiskt aktiv. Som barn och ungdom spelade jag basket med all träning som det innebar förutom att jag tävlingssimmade. Hästar och ridning var ett stående inslag under hela tonårsperioden. Vi blev aldrig skjutsade utan fick cykla och gå dit vi skulle. Lek skedde för det mesta utomhus. Kamrater letade man inte upp via telefonen.
I skrivande stund innehar jag inget gymkort, men det har varit en stående inslag hela vuxenlivet. Dagligen framför jag min kropp på hederlig trampcykel. Jag beskylls stundom för att vara hypoman...
Lat?
Inte en chans!
Lögnare?
No way!
Glupsk?
Yes!
Antar att jag var addicted redan som nyfödd. Min insulinrestistens måste följt med råmjölken. Jag tilldelades inte mer mat än övriga runt matbordet, men min kropp packade konsekvent om kolhydratsenergin som om jag skulle gå i ide redan nästa vecka. Om och om igen.
Och så torskade jag naturligtvis när de egna valen blev möjliga.
Mitt livs första veckopeng glömmer vi aldrig. Varken hon eller jag.
Inte summan, men vad jag köpte.
Och framförallt vad som hände.
Förtio stycken Riff tuggummi räckte slanten till.
Med salmiak.
Och jag stoppade naturligtvis in allihop samtidigt.
Medan vi åt middag placerades tuggummibussen på diskbänken och döm om min förvåning när morsan klippt av en ansenlig klump och bara sparat en snutt.
Som jag grät.... det var som att ta flaskan från vilken alkis (mellan fylla o bakfylla) som helst.
Så blivande dietister - anta gärna att jag är en glupsk, men tro aldrig, aldrig att jag är en lat lögnare. Ta däremot gärna reda på VARFÖR jag är mer glupsk än andra.
Jag kan bara svara för mig.
Uppvuxen i en familj med fyra normalviktiga syskon och dito moder. Som det var på sextio/sjuttiotalet fanns varken godis eller läsk som vardagsinslag. Vi serverades husmanskost. Det som skilde mig från de övriga - förutom övervikten - är att jag har 50% andra gener. Överviktiga gener. Fadern har dock aldrig stått för min mathållning.
Under hela min uppväxt har jag varit ytterst fysiskt aktiv. Som barn och ungdom spelade jag basket med all träning som det innebar förutom att jag tävlingssimmade. Hästar och ridning var ett stående inslag under hela tonårsperioden. Vi blev aldrig skjutsade utan fick cykla och gå dit vi skulle. Lek skedde för det mesta utomhus. Kamrater letade man inte upp via telefonen.
I skrivande stund innehar jag inget gymkort, men det har varit en stående inslag hela vuxenlivet. Dagligen framför jag min kropp på hederlig trampcykel. Jag beskylls stundom för att vara hypoman...
Lat?
Inte en chans!
Lögnare?
No way!
Glupsk?
Yes!
Antar att jag var addicted redan som nyfödd. Min insulinrestistens måste följt med råmjölken. Jag tilldelades inte mer mat än övriga runt matbordet, men min kropp packade konsekvent om kolhydratsenergin som om jag skulle gå i ide redan nästa vecka. Om och om igen.
Och så torskade jag naturligtvis när de egna valen blev möjliga.
Mitt livs första veckopeng glömmer vi aldrig. Varken hon eller jag.
Inte summan, men vad jag köpte.
Och framförallt vad som hände.
Förtio stycken Riff tuggummi räckte slanten till.
Med salmiak.
Och jag stoppade naturligtvis in allihop samtidigt.
Medan vi åt middag placerades tuggummibussen på diskbänken och döm om min förvåning när morsan klippt av en ansenlig klump och bara sparat en snutt.
Som jag grät.... det var som att ta flaskan från vilken alkis (mellan fylla o bakfylla) som helst.
Så blivande dietister - anta gärna att jag är en glupsk, men tro aldrig, aldrig att jag är en lat lögnare. Ta däremot gärna reda på VARFÖR jag är mer glupsk än andra.
Kommentarer
Postat av: Pia
Så kloka ord ! Tänk att jag har liknande minnen av Riff...va goda det va !
Postat av: chakula
Du skriver så klokt.
Och också jag har ljuvliga minnen av det lilla Riffet - smaken var oförglömlig, även om den bara varade några sekunder... Det var annat det än äckliga HubbaBubba med suddgummismak! ;-)
Trackback
