Under februari månad gick jag ner.
Och upp.
Och ner.
Och efter att ha inlett mars med upp, är min vikt nu på väg ner igen.
Det har varit plus minus tre sen i julas.

Vardagarna den gångna veckan har varit strikta.
Och ensidiga.
Det trivs jag med.
Makrill & majonäs till frukost.
Lagom portion av gårdagens kött med aromsmör till lunch.
Husmanskost utan kolhydratinslag till middag.
Punkt slut.

En förvirrad mamma genererar dock tyvärr ubermånga stresshormoner i den här utslitna bloggerskan och såväl kropp som själ tar stryk. Tacksamt är ändå att jag vid 44bast tillsammans med en massa minuskilon ändå äntligen begriper att kexchoklad inte längre löser mina problem. Eller snickers, ostbågar, kanelbullar och potatisgratäng.

Och särskilt inte samtidigt.

Men, sålänge jag inte går upp är jag nöjd.
Och fortsätter försöka bota moderns förvirring med fett och protein.
Jag själv mår ju själv så kanonbra av LCHF.
Egentligen.

Till slut kanske vi båda kan göra det.
Och gå ner tillsammans.