Airams matblogg

Nära nog sockerfritt, i ord och bild. Ett försök att bevisa LCHF som bara det alldeles underbart tilltalande och goda det är. Välkommen!

Den är aldrig ensam: som är i goda tankars sällskap

Jag brukar ofta försöka hitta någon bra infallsvinkel att börja prata med folk som jag ser t.ex. plocka lät- eller mellanmjölk i mejeridisken. Jag har ju en "personlighetsdefekt" som innebär att jag har väldigt svårt för att hålla käft, som jag utnyttjar flitigt. :-)
Jag kan t.ex. föreslå dem Gammaldags mjölk under förevändningen att den är både godare och nyttigare. När de då ser antingen förvånade ut, eller ser ut som om de tror att jag skämtar, har jag ett bra läge att förklara för dem att jag faktiskt menar allvar.
Det underlättar ju att jag gått ner 35 kg på ett år, vilket många på min hemort lagt märke till.
Dessutom har jag inte köpt några nya kläder, så de jag har sitter väldigt löst. :-)
Det syns alltså väldigt tydligt, speciellt när jag visar dem hålet jag fick göra i livremmen förra sommaren, nästan 40 cm från det jag använder idag! Väldigt pedagogskt! :-)
Tyvärr är de som skulle vara mest hjälpta av råd de som ofta är minst mottagliga. Jag känner en kille som nu väntar på magsäcksoperation, han verkar totalt oemottagligt för argument. :-(

Helt underbart med din "personlighetsdefekt" Kenneth. Den kan finnas hos flera som vi inte behöver nämna här.;-) Den är bra, visst är den. Men till saken. Hur "frälsa" människor som är så rädda? Man skulle vart missionär. Matmissionär. Men att tränga sig på i en så personlig grej som val av mat är faktiskt motbjudande. Jag vet ju hur jag själv skulle reagera om hälsosystern drog sin egen vals: "Fiber och fettfritt och magert och margarin." Avstängd i öronen direkt. Men några kan man väl påverka i alla fall. Nära bekanta som ser resultatet. Och så får man hoppas att det sprider sig. Undrar hur det låter om 10 år...? Då är vi säkert flera.
Men om någon självmant skulle fråga om våra matvanor så tror jag vi skulle tala oss varma allihopa. Eller...

Jag skulle inte stänga av utan i stället sätta igång och argumentera för fullt, har gjort det ett par gånger när den jag råkat prata med har varit utbildad (inbildad?) dietist, till slut har de nästan sprungit iväg och skrikit när de inte kunnat slå hål på mina argument medan jag slagit hål på alla deras. De brukar inte ha så många vetenskapliga studier att referera till, oftast bara Ansel Keys, och de blir inte glada när jag talar om att det var länge sedan de avslöjades som grovt forskningsfusk, och på vilket sätt. :-)
Man känner sig faktiskt som en missionär som stött på en missionär från en konkurrerande religion och börjas slåss med bibelcitat. ;-P
Har iofs hamnat i diskussion med ett par präster också, trots att jag inte själv är troende har det visat sig att jag varit mer pålästa än de även på de områden vi diskuterat. :-)
T.ex. hävdar jag att om det finns en sak som är gemensam i alla de stora religionerna så är det den "Gyllene regeln", och den behöver man inte vara troende för att försöka följa. Och eftersom den är så central i alla de stora religionerna så tror jag att det är viktigare att försöka följa den än att tro, be och gå i kyrkan. Personligen tror jag att jag inte behöver ta ställning till om Gud finns eller inte, skulle det finnas en Himmel och ett Helvete så är det inte om jag sprungit i kyrkan eller bett till Gud som avgör var jag hamnar, utan just hur jag förhåller mig till den gyllene regeln och hur jag försöker följa den.
Med det i åtanke kan jag ju knappast låta bli att försöka hjälpa mina medmänniskor när jag ser att de blivit lurade att orsaka sig själv allvarlig skada genom att äta som de blivit itutade av våra myndigheter.

Jag kan bara gå till mig själv, hur jag skulle känna om någon obekant skulle komma fram i affären o säga något om min matkorg. Jag skulle bli stört sur och tycka ?sköt dig själv så gör jag detsamma?, sedan skulle jag troligen tröstäta nå´t
extra när jag väl kom hem. Bara för att min självkänsla hade fått sig ytterligare en smäll :-(
För mig fungerade ingenting, alla råd, alla förmaningar, alla måsten mm, förrän jag själv bestämde mig för att nu jä?lar VILL jag förändra mitt liv och när man väl kommer dit, då är man mottaglig för hjälp! Då inte bara lyssnar man då suger man åt sig all information och då önskar jag att vi finns där med vår kost LCHF.
Ska vi påverka på nå´t sätt så är det nog bäst via vänner, bekanta, jobbarkompisar mm precis som Maria säger ovan
?Som ringar på vattnet ??! Kanske vi då också hittar den personen som vi kan hjälpa.

Håller med om att det nog är den största chansen, men jag tar ändå chansen att påverka så ofta jag kan, speciellt när man ser folk köpa hem lättmargarin och minimjölk till sina stackars barn, och till det en stor påse lösgodis och en massa sockervatten.
Är det konstigt att det är så många barn som drabbas av ADHD? Jag har ju blivit farbror, och jag ser även på mina brorsdöttrar (tvillingar) att de blir väldigt nere när det är dags för mat för att sedan piggna till när de fått en ny dos snabba kolhydrater från Nestlé eller liknande. Men de får i alla fall riktigt smör och riktig mjölk. Föräldrarna har fått många goda råd från både mig och morsan, hon är ganska kunnig när det gäller mat och hälsa, så de får i alla fall bättre mat än de flesta andra barn, så jag kan tänka mig hur det är i många andra familjer!
Sedan kan man ju försöka vara diplomatisk när man pratar med folk, fast det är jag kanske inte så skicklig på. Men kan jag förbättra livet för några få av dem jag pratar med så har jag ju ändå åstadkommit något positivt.
Jag har också märkt att många av dem jag pratat med som första gången varit väldigt skeptiska vid senare tillfällen ändå visar sig ha tagit åt sig vad jag sagt och vill veta mer. Då har det oftast läst något i någon tidning som stämmer med det jag sagt, som bekräftar för dem att jag faktiskt vet vad jag pratar om.
Är det någon som är totalt oemottaglig så märker jag det förhoppningsvis ganska snart, då är det inte så stor idé att fortsätta, om det inte är en dietist för då är det värt att debattera eftersom de ju annars har förmågan att förstöra livet för så många!

Gyllene regeln upprepas var dag här hemma. Med tre "halvgalna" pojkar med stor syskonkärlek kan det gå överstyr när "humorn" sätter in. Vår regel är: En skrattar: retas, båda skrattar: skoj. (En parentes bara om mina skatter)
Med kunskapsöverföring är det ju som med så mycket annat. Man tar inte emot förrän man är emottaglig. Men just som Kenneth skriver så kanske ett ord här och där fastnar, och nyfikenheten väcks. Men då ska man ha tur och inte blir stämplad som "mindrevetande besservisser", eller en person som har gått på "hollywoodflugor". Jag känner mig långt smartare än så, men blir inte bemött som den pålästa matfreaken jag tror jag är. Men det ksnake jag får bjuda på? Men min metod är nog mera "Som ringar på vattnet".

Kenneth - Den där "personlighets - tillgången" är jag avis på...

Den kan vara en belastning ibland, men på det stora hela tycker jag att jag vinner rätt mycket på att säga vad jag tycker utan att fundera över om det är politiskt korrekt eller inte. Jag har dock med åren lärt mig att bli något mer diplomatisk, framför allt för att undvika att såra andra människor.
En psykiatriker som försäkringskassan skickade mig till för utvärdering inför "förtidspension" för utbrändhet ansåg att jag har en "Aspbergerliknande personlighet", fast han ansåg även att jag har både storhetsvansinne och en massa annat. Hade jag trott på honom skulle jag antagligen ha hämtat ut napoleonhatten och checkat in på dårhuset direkt. :-)
Fast just det där med aspberger hade han nog lite rätt i, även om det äs såpass lindrigt att det inte på något sätt är handikappande. Min personlighet gör det dock svårt att jobba under chefer som är mer eller mindre idioter, jag tenderar att tala om för dem att jag tycker det vilket inte är någon fördel i karriären, fast det är nog en fördel för den mentala hälsan. :-)

Kenneth - Tack för att Du delar med Dig. Jag lever väldigt nära inpå Asperger. På flera vis. Under den gångna våren har jag fått "förmånen" att lära lite till eftersom en av de småboys jag har uppdrag som stödmamma till, lutar åt det hållet. Han har genomgått en neuropsykiatrisk utredning med fokus på autismstörning av ett mycket sympatiskt och kompetent team. Vi får svar i slutet av aug. Där hos dem har jag lärt att många av de man trodde har Asperger "faktiskt" inte får diagnos, men ändå hör till gruppen. Det handlar om högfungerande personer med drag ur det autistiska spektrat. Du kanske är där och min lille gosse likaså. Det jag och vi hoppas på för hans del är att VI ska få handledning hur VI ska göra och förhålla oss så livet blir på bästa sätt för honom. Hans störningar och symtom är också hans tillgångar och naturligtvis det som gör honom så unik och häftig. Kan vi lära oss hur VI ska lära honom så blir nog alltidng ganska bra i slutänden. F.ö har han precis hört talas om namnet Asperger - och skrattar nästan ihjäl sig för det är så roligt namn...

Jag anser att Aspberger inte är en sjukdom, snarare är det ett symptom på ett sjukt samhälle, som i allt lägre grad accepterar att alla människor är olika. Aspberger är bara en variation som gott och väl ryms inom det normala intervallet. Det innebär främst att man har en mer eller mindre uttalad obalans mellan hjärnhalvorna med dominans av den analytiska delen på bekostnad av den emotionella.
I dag är det i stället de med dominans av den emotionella sidan som diminerar samhället, vilket gör det svårt för andra att klara sig. Skall vårt samhälle överleva och utvecklas krävs att man utnyttjar allas begåvningar, även de analytiska.
Jämför företag inom t.ex. IT-branchen, där man i platsannonserna på första plats ofta nämner "social förmåga", vilket innebär att de direkt utesluter de skickligaste programmerarna. Dessa programmerare sitte då i stälet hemma och skriver, och klarar alldeles utmärkt att samarbeta med varandra via nätet. Dessa har t.ex. åstadkommit operativsystemet Linux, som snabbt håller på att bli ett allvarligt hot mot Microsoft helt enkelt för att det är så mycket bättre, och för att progammerarna slipper bry sig om order från chefer och annat på området inkompetent folk. De åstadkommer då en bättre och mer användbar produkt.
Om man studerar våra genom historien största vetenskapsmän, och även konstnärer, så kan hitta ett väldigt tydligt gemensamt drag, bristande social kompetens. De flesta hade idag alltså fått "diagnosen" Aspbergers och hade inte haft någon chans att komma vidare inom den akademiska hierarkin.
Jag undrar hur många potentiella genier som drogas eller på annat sätt behandlas för att bättre passa in i samhället?
ADHD däremot är det väl ganska väl bevisat att det är en bristsjukdom, brist på animaliskt omega-3 och ofta även mättat fett. Sedan finns det säkert många med "aspbergers" som även lider av ADHD, och även mår psykiskt dåligt av att inte tillåtas fungera i samhället, av att de hela tiden intalas att de är annorlunda och därför sämre. Och inte blir det bättre av att pillertrillarna ständigt tar fram nya droger för att förändra deras personlighet, vilket de tjänar stora pengar på.

Nu kommer vi in på intressanta ämnen vid sidan av mat. Jag måste få säga emot dig Kenneth när det gäller ADHD och Asperger. För mig tillhör dom samma kategori. Jag lever med en ADHD-kille som inte blir "botad" av omega-3 eller mättat fett. Men han blir betydligt bättre fungerande med omega-3. Så vi har gett kosttillskott istället för läkarens förslag amfetamin (Ritalina, Concerta)i flera år med goda resultat. Han blir "lättare" att leva med. Det dyker upp åtminstone lite smidighet mellan varven.

Jag undrar om inte är så att då både ADHD och Aspbergers kan ha vissa likheter, och ingen av dem går att diagnostisera med mätvärden, gränsen mellan diagnoserna kan vara ganska flytande, och även en person med apsbergerliknande kan ha ADHD. Kunskapen om båda är ju för att uttrycka sig milt något begränsad medan åsikterna är desto fler. Alla med någon form av störningar som ens har någon likhet med dem bör ju testa tillskott av fiskolja då det ju knappast kan orsaka någon skada, men möjligen kan göra mycket nytta. Troligen gäller det även många andra psykiatriska diagnoser med tanke på bristen på EPA och DHA i kosten idag och dessas betydelse för att hjärnan skall fungera bra. Även ökad mängd mättat fett i kosten bör har effekt på många olika tillstånd, jag har själv märkt att min utmattningsdepression snabbt blir bättre sedan jag började med LCHF.
Berättade om detta för en bekant som lider av en idag relativt högfungerande scitzofreni senast idag. Jag hoppas han provar att åtminstone öka på med fettet och att äta sill eller makrill minst en gång i veckan.

Precis som du skriver Kenneth så kan diagnoserna gå in i varann. Vår pojke hade fler Asperger-liknande drag som yngre, men är numera en mer "renodlad" ADHD utan inlärningssvårigheter. Och flera av hans ADHD-vänner har ju helt andra personligheter och därmed andra svårigheter. Men grundläggande är koncentrations- och impulsstyrnignssvårigheter.
Men kosten påverkar den psykiska balansen, både för honom och mig. Känns skönt att kunna göra nåt åt situationen.
Men jag vet om en väninna som provade omega-3 på sin ADHD-son men han fick tyvärr förvärrade epileptiska anfall av det. Så det passar inte alla.

Hermes Handbags

Hermes Birkin

hermes birkin replica

http://www.hermeshandbagoutlet.com