Såg med stort igenkännande dokumentären om feta människors livsöden på femman igår. Människor som kommit upp i 3-400kilosklassen tack vare socker.
Doktorn pratade om oralt behov, men försökte också förklara mekanismen glucos/insulin med följande insulinresistens hos dessa personer. Han sa vidare att deras mat var påtagligt beige. Så sant - matens färgpalett rörde sig endast i tonerna vitt/beige/gult och möjligen lite brunt. Chips, bröd, kakor, panering, pommes osv. Det slog mig att beige mat borde förbjudas för alla feta!

En av deltagarna hade bestämt sig. I hans kök satt anslag till hemtjänsten om att följa hans innersta önskan och inte falla offer för manipulation när sockersuget satte igång. Förvisso var han inte alls medveten om att det är sockersug, men intentionen var ju god....

Jag minns tillbaka.
Uppvuxen med smal mamma och äldre lika smala halvsyskon - som alla har skuld i mitt förhållningssätt till snabba sockerkickar. Antar att jag matades med Mariekex redan vid fem månaders ålder. Jag fick nåt sött i munnen för alla slags känslor. Vid sorg, vid glädje, vid ilska, vid förtvivlan och inte minst som beröm. Vid sju års ålder drogs jag iväg till barndoktorn som skulle prata mig tillrätta. Han skulle få mig att förstå hur farligt det var att vara tjock... Och hela familjen la manken till att få i mig rätt produkter.
Första måltid efter det där läkarbesöket både ser jag och känner smaken av än idag 37år senare. Potatis i stora lass, magert nötkött, brunsås och massor av sönderkokta morötter.
Jag minns hur ont det gjorde i magen av att jag blev ännu mera hungrig. Hur ledsen jag kände mig långt, långt inne i bröstkorgen. Hur gärna jag ville smygäta nåt efterpå.....

Igår kom den nostalgitrippen.
När jag såg den smällfeta mannen, med urusel cirkulation i de massiva benen han inte längre kunde gå på. När han, med lårvalkar liknande alldeles egna kroppsdelar låg där på galonmadrassen som han rätt och slätt var tvungen att utföra sina behov på: låg och käkade en kycklingsallad från en bricka på magen. Jag kände hans sorg. Hur han skulle känna sig ännu mer hungrig efter den där fettfattiga sockerstinna måltiden.

Och inte förstå bättre.
Precis som inte heller min egentligen omsorgsfulla familj gjorde när jag var barn....