Glassboll - Recension
gruvar sig för hur sommaren ska gå utan glass - inköptes en sk Glassboll.
Vi har haft en skojig stund. Med att skaka, rista, konstra och kasta den
emellan oss. Själva förberedelsen var enkel. Åtta msk grovt salt samt massor av is i plastbollen och ingredienser för glass i metallcylindern. Sen jobbade vi duktigt i tio minuter, och skrattade över oljudet, den kalla och halkiga äventyrsresan och spänningen inför att öppna den i halvlek för att få se det underbara.
Vilken flopp!
Först fick vi inte upp locket. Stora verktygslådan fick komma fram och med hjälp av en stor tång kunde vi glänta innehållet. Dvs glassen som var frusen intill cylinderns väggar och satt orubbligt. Men vi följde instruktionen och blandade det som gick att blanda med den helknepiga och tillhörande skrapan. Och så ristades innehållet tio minuer till. Nytt tångtillgrepp och glassen kunde avsmakas. Men, först fick vi hälla ut is & saltblandningen i plastkulan för att istället fylla upp med ljummet vatten. Då lossnade en stor glasscylinder som i sin tur fick vispas med elvisp. Och - plötsligt hade vi en alldeles underbart gräddig mjukglass!
Förr i världen fanns en glassmaskin i min ägo. Nu finns en glassboll som med frakt kostade 398kr. Hade jag jämfört priser innan, hade valet varit enkelt. Att istället för glassboll plus 100kr uppdatera det Airamska hemmet med en ny glassmaskin. I den sitter ju en vinge som hindrar från att glassmassan fastnar på cylinderväggarna.
Men det var kul att bolla med Glassbollen en stund.
Utmanade
Gossenbarnen jag tidigare berättat om är liksom lånade. Och de lånar mig. Som stödmamma. Eller låtsasmamma som den store säger. Jag är alltså kontrakterad som stödfamilj och har haft dem sen de var pytte. De är lika viktiga för mig som jag är för dem.
Och det är kanske därför jag ser svart ibland.
När nån inte vill fatta deras bästa.
De har fått ett erbjudande av mig. Att erhålla ett tusen kronor var om de genomför ett godisfritt år.
Det är dock inget förbud.
Ändå ringde den store idag därför att någon ville bjuda dem på utflykt upp i Svampen för att käka glass.
Men för helvete!
Hur kan vuxna människor vara så ambitiöst korkade?
Svampen - om man nu måste utflykta precis dit - har både fik och restaurang. Där finns det massor att äta som inte ryms inom godisgenren.
I fem månader och tolv dagar har det gått utmärkt bra. Det har varit födelsedagskalas under tiden och trots att dessa dagar är fria gick det inte ner mer än smakprov av det söta. Antagligen för att de upplevde samma bakrus jag själv gör vid avstamp.
Fem månader och tolv dagar utan snask, läsk, glass, saft, fikabröd och alla snacks utom nötter - en världens prestation för barn - och ändå är en vuxen tvungen att utmana dem!
Det är nästan värt 1100 att gossebarnet bestämde att tacka nej på eget initiativ när jag frågade vad han själv tyckte.
Fettnjutare
De får käka godis och annat sött på sina födelsedagar enl överenskommelse, men idag var ju egentligen ingen sån dag. Ändå brottades jag (som "lurat" barnen till ett sockerfritt år) med alla "om". Om jag skulle försöka att sno ihop nåt sött á la LCHF? Eller rent av köpa lite glass kanske? Grädde och bär är liksom inte deras grej. Och snaskar vi framför teven om kvällen är det med blandade nötter eller grönsaker i stavar som dippas fett och kryddigt: så det vore ju inte så spännande. De har varit utan godis i fem månader nu. Jag hyser den starkaste respekt, och fick ändå för mig att "ungkraken" kanske behövde firas med socker.
Dumheter. Jag tog mig samman till slut och det serverades Entrecôte med hemslagen bearnaise, rödvinssky och naturligtvis pommes till barnen. Och de tyckte det var ett alldeles fantastisk födelsedagsfirande. Tioåringen avslutade middagen med:
- Jag tar gärna lite mer sås. Den var så fet och god.
Fiskunge
Idag stod färsk lax på matsedeln. Den skars i fjärilskotletter och stektes i rikligt med smör. Inga brödsmulor, bara salt och vitpeppar.
Under tiden rörde lillebror med mig som handläggare ihop den ljuvligaste sås. Creme fraiche, Meze och majonäs rördes slätt. Därpå spetsade vi med riven pepparrot och ett par riktiga klunkar skaldjursfond förutom att det hela kryddades med finhackad dill, salt & peppar.
Storebror dukade ordinärt, men ändå trivsamt med tända ljus. Vi satte oss till bords och som alltid blev lillebror erbjuden en ganska liten potatis, men uppmanades att äta den allra sist, om han nu var tvungen att äta plugg alls (ofta lämnar han den).
Som han åt !
Först en duktigt portion fisk och sås.
Sen en jätteportion (nåja, förhållandevis i alla fall) till.
Inte en smula spilldes.
Och inte ett ljud sa han under tiden. Men när han var färdigäten rätade han på ryggen, la ifrån sig besticken och tittade mig djuuupt i ögonen och sa:
- Airam, det här var super super super gott! Det bästa jag har ätit nångång faktiskt.
Det kändes nästan religiöst.
Ungen är redan en sann LCHF-hängiven.
Prövning
- Det står att det ska vara enormt mycket godis. Får jag äta då?
Vad trött jag blir. Varför vedimerar föräldrar att det ska stå så. Det finns ju faktiskt ungar med diabetes om inte annat. Och en fredags kväll med föräldrafritt disco för blivande 12-åringar är väl spännande nog på nåt vis. Eller är de rädda att inga barn kommer om det inte skrivs ut att det förutom annat kalasätande också finns "enorma mängder godis"?
Nåväl, vi snackade en stund och han fick funderingsbrejk tills idag.
Vid matbordet här ikväll har vi tillsammans fattat beslut. Finns det (som det fanns i mängd förra gången den tjejen fyllde år) både mängder med chips och godis måste han göra ett val. Antingen snask eller snacks. Tårta och saft/läsk har vi beslutat att han tar om det verkar lockande. Väljer han godis tar han som mest tre bitar.
Så kom han på ett eget förslag.
Nötter har vi avtalat som stående tillåtet det godisfria året.
Han bestämde sig för att köpa med sig en egen påse nötter!
Sicken unge.
Min stolthet vet inga gränser.
Nejtack
Min avsikt att erbjuda; för deras ålder, en stor peng mot att de avstår godisträsket är inte bara för att avgifta dem och förhoppningsvis få den lille tjocke att minska i omfång. Det är lika mycket för att få dem att upptäcka ansvarskänsla, stolthet och att själva kunna sätta gränser.
Den gångna helgen skulle de befinna sig borta hela dagen. De vuxna preparerades med alternativa förslag till fikabröd och saft och peppades att förstå för barnens skull. Inte så sällan vill ju vuxna nå barns hjärtan just genom sött.
Och kanske är det precis vad Leklandet försöker med.
För det var vad mina gossebarn fick uppleva då de bjöds på en helskojig utflykt dit. När det var dags att "logga ut" visade det sig att man bjöd alla kottar på varsin klubba. Som om upplevelsen i sig inte räckte?
Nåväl, när de berättade för mig så var det inte alla aktiviteter på Leklandet i sig som hölls fram. Utan precis bara att:
- Vi tackade nej till klubborna! Och det gick hur bra som helst, förstår du !
Vilken underbar seger och stolthet jag fick läsa i deras ljusblå.
Och mina egna tårades...
Av samma anledning.
Mindre lillebror
Bröderna jag tidigare berättat om och som jag har förmånen att agera extramamma åt fick en utmaning i höstas. De skulle tänka på om det var värt att avstå från godis ett helt år och därmed tjäna ett tusen kronor var. I avtalet ingick allt som kan kallas godis - dvs både gottis, läsk, snacks, fikabröd och saft. På deras och övriga familjens födelsedagar är det fritt och i händelse av annan bjudning ska de först konferera med mig.
Själv hade jag nästan glömt det hela när nyåret infann sig.
Det var alltså de själva som tog upp det och frågade om jag fortfarande var beredd.
Sagt och gjort. Vi skrev ett avtal och tragglade igenom punkterna gång efter annan.
Och kom överens om att sockerfritt tuggummi är okej om man så att säga inte kan stå ut med sitt sockersug.
Tuggummin inköptes. Av både barnen och deras pappa.
Igår, nästan tre veckor efter beslutet är de helt avgiftade.
Och har, hör och häpna knappt använt tuggummi alls.
Vi umgicks hela kvällen igår.
Jag har aldrig trivts så ostört i deras närvaro som då.
Gladare och tryggare barn får man plötsligt leta efter.
Och inte nog med det.
Både pappan och knubbige lillebror har tappat vikt!
Trots grädde & creme fraiche i mängd, som pappan sa....
Lillebror lättar
Lillebror skulle kunna vara min egen. Vi är båda sanna sockertorskar.
Inte så sällan har de varit uttröttande intill bristningsgränsen för varandra och för sin omgivning - helt enkelt därför att de ömsom är speedade och ömsom abstinenta på sin drog. Storebror klarar dock bättre av sitt överskott då han samtidigt haft god förmåga att förbränna all snabb energi. Fast i ärlighetens namn vet jag idag lite bättre - hans överaktivitetsmanér kan nog härröras till samma fenomen som skapat inaktivitet hos lillebror.
Det har tagit lång tid och god förberedelse med upprepning av informationen tills allt satte sig. För att inte säga: tills all skuld la sig. Hos den ensamstående föräldern.
I två veckor har barnen fått LC även hemma och inte bara hos mig. Vi är alla överens om snask, läsk och snaksförbud i vardagslag och barnen förstår att där ingår även alla typer av fikabröd och efterrätter. De har också blivit synnerligen medvetna om att ris, pasta och matbröd som inte är fullkorn bör anses som giftigt. Trots sin ringa ålder på nio och elva är de redan fettskrämda, men bygger upp sin trygghet och nyfunna övertygelse genom att hela tiden checka av hur nyttigt det är med animaliskt fett. Och ber om en klick smör till....
Och lillebror, han har varit så mottaglig (den lille godingen). Han har på uppmaning varje dag i fjorton dagar börjat med att äta sitt protein och sin gräddsås för att sedan hugga in på det gröna och avslutningsvis upptäcka att det faktiskt; gick bra med bara en klyftpotatis, en sked ris eller vad det nu var för tillbehör. Och på frukosten har han börjat med ägget, den feta youghurten och bara behövt en liten liten macka med förhållandesvis mycket pålägg.
Vi har umgåtts hela den gångna helgen och jag har timme för timme fått upptäcka nya detaljer hos barnen. Inte en enda gång har de slagits, bråkat, gråtit, , gormat, svurit eller som vanligt: vaknat före tuppen när alla z:an fortfarande seglar upp ur skorstenarna på stan.
Nej, de har samtalat med oss och med varandra. De har tagit egna initiativ vad gäller både sig själva och hushållet. De har tackat, skojat, kramats, peppat och framförallt: De har skrattat så gott !
Och hela helgen har jag funderat på den lilles vikt.
Ser han inte lite nättare ut?
Var inte de där byxorna nyss urvuxna?
Och med dålig tajming alldeles strax efter en stadig middagsmåltid med kyckling & curry
uppmanades han att stå upp på vågen.
MINUS 2,5kg !
Gossen sken som en sol. Och bad att vi skulle titta på barns BMI en gång till på internet. Och som en tvålad blixt räknade han vidare ut att om han går ner 3,5kg till så är han fri från fetmastämpeln.
Och det var innan han gick på toa....
