Mandelsnacks
Finstrimla bacon knaprigt och låt torka upp på ett hushållspapper. Skålla och skala vald mängd mandel som även de får torka på papper. Hetta upp en gjutjärnspanna och rosta mandlarna några minuter. Droppa över lite av baconflottet på slutet. Blanda mandel och bacon och strö chilipulver och flingsalt över.
Dagordning
På förekommen anledning ska jag försöka beskriva en vanlig Airamdag. De är ganska lika, måndag till fredag åtminstone. Jag arbetar vanligtvis på sk kontorstid och det mesta går på rutin i vardagslag. Inklusive matordningen.
Det viktigaste för mig är att jag bara äter när jag är hungrig och slutar absolut när jag är ohungrig. Ett nytt inslag i mitt liv och därmed lämnar jag för första gången i mitt liv mat på tallriken ibland.
Eftersom jag aldrig egentligen varit intresserad av frukost behöver jag inte äta det längre utan kommer igång med första målet först vid lunch. I inledningen av min LCHF-resa hade jag alltid vispgrädde i kaffet, men dricker sedan några månader in blanco. Jag tror den där grädden gjorde att viktminskningen gick alltför långsamt. Inte heller käkar jag nötter, ost, korvbitar och andra smårester mellan målen. Det var helt klart ett gammalt invant beteende och behövs verkligen inte. Å framförallt var även det en anledning att jag tappat min vikt ganska långsamt.
Till lunch (vid 11:30) käkas något medhavt. Oftast mycket ensidigt. Som ex har jag den gångna veckan käkat samma lunch alla dagar. Två eller tre hårdkokta ägg + minst 2 msk hemslagen majonäs vilket svalts ned med två glas vatten. Jag blir mätt, glad och nöjd och står mig till nästa och sista målet för dagen, runt 18-tiden. Då lagar jag oftast svensk husmanskost och låter mitt bordssällskap själv skala och koka sin potatis, ris eller pasta. Likaså intresserar jag mig inte på salladsinslag och dyl. Jag äter sovlet med fet sås, räkmajonäs, aioli, majonäs eller creme fraiche. I min kyl finns alltid flera sorters aromsmör på lut för att rädda såväl fettinslag som smakupplevelse. Nån enda gång händer det att jag festar till på ett par gurkskivor, salladsblad eller blomkål, men den här resan har gjort mig mycket medveten om sockersug och ingenting är värt att jag tappar kontrollen, sätter igång och käkar hejdlöst för att sedan sitta där med krämpor högt och lågt.
Naturligtvis har jag upprepade gånger gjort ovanstående. Alltså lurat mig själv. Hur ska en beroendeperson nånsin lära sig vad man har att tjäna om man inte provar vad man förlorar....
Är livet på tok för kämpigt - sisådär en gång i månaden - får jag äta mörk choklad. Cacaohalten får dock inte understiga 85%. Den är förresten också godast i min mun.
Om helgerna är det andra ordningar. Då äts det ofast brunch på ägg&bacon, köttrester och bearnaisesås från gårdagen eller omelett såklart. Ibland käkas det ute och har jag valt en anrättning som serveras i sin helhet på tallrik väljer jag att konsekvent lämna det som gör att jag mår dåligt.
För det är själva grejen med att jag är så förälskad i LCHF. Jag mår inte bra av kolhydrater och har såhär i spegeln naturligtvis aldrig gjort det. Insulinet har packat min lever och buk full med fett. Därmed har jag alltid varit svullen i såväl överkropp som extremiteter och magkatarren har varit ett stående inslag liksom knastertorr hy, depression, humörssvängningar, sänkt immunförsvar och lika sänkt självkänsla.
Mitt hittills ganska korta resa med LCHF har lärt mig att jag numera är ganska liten i maten. Fett och protein mättar och mina ögon har fått lära sig acceptera det. Inledningen tog sin tid, men nu ett halvår senare är jag helt överens med mängd vs behov.
Inte för att jag har särskilt långt till arbetet, men jag cyklar till och från i ur och skur. En timmas lunchrast räcker till både mat och daglig rask promenad. Och detta är vad som är min motion förutom att jag värnar om vardagsmotionen och därför alltid väljer att ta trapporna där jag kan, går ut med soporna varje dag, inte tar med trådlösa telefonen till tevesoffan osv. Så småningom ska jag sätta in mig i nåt träningsprogram på lämpligt gym helt enkelt för att jag tror mig behöva stärka lite muskler, men kosthållningen har varit viktigast såhär långt.
Det är viktigt för mig att markera för omgivning hur lite diet eller bantning detta är. Jag kommer aldrig nånsin mer käka som de andra. Jag har allergi och blir både fet och sjuk av kolhydrater, så varför skulle jag ignorera det, liksom...
Det viktigaste för mig är att jag bara äter när jag är hungrig och slutar absolut när jag är ohungrig. Ett nytt inslag i mitt liv och därmed lämnar jag för första gången i mitt liv mat på tallriken ibland.
Eftersom jag aldrig egentligen varit intresserad av frukost behöver jag inte äta det längre utan kommer igång med första målet först vid lunch. I inledningen av min LCHF-resa hade jag alltid vispgrädde i kaffet, men dricker sedan några månader in blanco. Jag tror den där grädden gjorde att viktminskningen gick alltför långsamt. Inte heller käkar jag nötter, ost, korvbitar och andra smårester mellan målen. Det var helt klart ett gammalt invant beteende och behövs verkligen inte. Å framförallt var även det en anledning att jag tappat min vikt ganska långsamt.
Till lunch (vid 11:30) käkas något medhavt. Oftast mycket ensidigt. Som ex har jag den gångna veckan käkat samma lunch alla dagar. Två eller tre hårdkokta ägg + minst 2 msk hemslagen majonäs vilket svalts ned med två glas vatten. Jag blir mätt, glad och nöjd och står mig till nästa och sista målet för dagen, runt 18-tiden. Då lagar jag oftast svensk husmanskost och låter mitt bordssällskap själv skala och koka sin potatis, ris eller pasta. Likaså intresserar jag mig inte på salladsinslag och dyl. Jag äter sovlet med fet sås, räkmajonäs, aioli, majonäs eller creme fraiche. I min kyl finns alltid flera sorters aromsmör på lut för att rädda såväl fettinslag som smakupplevelse. Nån enda gång händer det att jag festar till på ett par gurkskivor, salladsblad eller blomkål, men den här resan har gjort mig mycket medveten om sockersug och ingenting är värt att jag tappar kontrollen, sätter igång och käkar hejdlöst för att sedan sitta där med krämpor högt och lågt.
Naturligtvis har jag upprepade gånger gjort ovanstående. Alltså lurat mig själv. Hur ska en beroendeperson nånsin lära sig vad man har att tjäna om man inte provar vad man förlorar....
Är livet på tok för kämpigt - sisådär en gång i månaden - får jag äta mörk choklad. Cacaohalten får dock inte understiga 85%. Den är förresten också godast i min mun.
Om helgerna är det andra ordningar. Då äts det ofast brunch på ägg&bacon, köttrester och bearnaisesås från gårdagen eller omelett såklart. Ibland käkas det ute och har jag valt en anrättning som serveras i sin helhet på tallrik väljer jag att konsekvent lämna det som gör att jag mår dåligt.
För det är själva grejen med att jag är så förälskad i LCHF. Jag mår inte bra av kolhydrater och har såhär i spegeln naturligtvis aldrig gjort det. Insulinet har packat min lever och buk full med fett. Därmed har jag alltid varit svullen i såväl överkropp som extremiteter och magkatarren har varit ett stående inslag liksom knastertorr hy, depression, humörssvängningar, sänkt immunförsvar och lika sänkt självkänsla.
Mitt hittills ganska korta resa med LCHF har lärt mig att jag numera är ganska liten i maten. Fett och protein mättar och mina ögon har fått lära sig acceptera det. Inledningen tog sin tid, men nu ett halvår senare är jag helt överens med mängd vs behov.
Inte för att jag har särskilt långt till arbetet, men jag cyklar till och från i ur och skur. En timmas lunchrast räcker till både mat och daglig rask promenad. Och detta är vad som är min motion förutom att jag värnar om vardagsmotionen och därför alltid väljer att ta trapporna där jag kan, går ut med soporna varje dag, inte tar med trådlösa telefonen till tevesoffan osv. Så småningom ska jag sätta in mig i nåt träningsprogram på lämpligt gym helt enkelt för att jag tror mig behöva stärka lite muskler, men kosthållningen har varit viktigast såhär långt.
Det är viktigt för mig att markera för omgivning hur lite diet eller bantning detta är. Jag kommer aldrig nånsin mer käka som de andra. Jag har allergi och blir både fet och sjuk av kolhydrater, så varför skulle jag ignorera det, liksom...
Plättlätt
Den här veckan handlar det om totalt 18,4kilo minus felplacerat fläsk på den här damen. Det är vad jag tappat sen i maj-06. Och inte en enda dag har livet egentligen varit jobbigt.
Det har det däremot alltid varit förr. Även om jag faktiskt tappat vikt både fortare och i större omfattning en del gånger. Jojobantare är som synes mitt middlename....
Den här gången försvinner fläsket liksom jämnt fördelat på min kropp på ett mycket tilltalande vis. Jag har nämligen för en gångs skull mina bröst kvar. De har aldrig varit, och är väl knappt något nu heller att skryta med, men i de före detta bantningsperioderna har det alltid varit värsta taxöronvarning på mig. Ganska snart dessutom. Såpass att jag fått rulla dem på en blyertspenna innan de stoppats ner i tuttkassen.
Men nu är de kvar!
Liksom att rumpan börjar framträda istället för att plattas till ännu mer.
Och det bästa av allt: den där kollosalt stora fläskkorven som ligger strax ovanför magen och samtidigt strax under bysten - är puts väck.
Wow, så himla lätt LCHF har varit för mig!
Det har det däremot alltid varit förr. Även om jag faktiskt tappat vikt både fortare och i större omfattning en del gånger. Jojobantare är som synes mitt middlename....
Den här gången försvinner fläsket liksom jämnt fördelat på min kropp på ett mycket tilltalande vis. Jag har nämligen för en gångs skull mina bröst kvar. De har aldrig varit, och är väl knappt något nu heller att skryta med, men i de före detta bantningsperioderna har det alltid varit värsta taxöronvarning på mig. Ganska snart dessutom. Såpass att jag fått rulla dem på en blyertspenna innan de stoppats ner i tuttkassen.
Men nu är de kvar!
Liksom att rumpan börjar framträda istället för att plattas till ännu mer.
Och det bästa av allt: den där kollosalt stora fläskkorven som ligger strax ovanför magen och samtidigt strax under bysten - är puts väck.
Wow, så himla lätt LCHF har varit för mig!
